Veckans fiktion # 45 - 48
# 45
Oseende gick hon med barnvagnen framför sig på den lilla skogsvägen. Ögonlocken kändes farligt tunga. Hon var säker på att hon skulle kunna somna stående här och nu. Tanken var inte alldeles oangenäm.
Kanske borde hon sätta sig ner och vila en stund? Nu när bebisen äntligen sov? Fast att stanna vagnen var detsamma som att sätta på en väckarklocka. Hon visste inte om hon var villig att testa. Det räckte att hon hade fått vara vaken hela natten med sin skrikande son.
Hon var nära att falla när foten fastnade i en uppstickande trädrot. Skriket lyckades hon i alla fall kväva i sista stund.
Nej, det här gick inte längre. Hon behövde få sova, om så bara för en liten stund. Gråten var farligt nära och det var det sista hon behövde nu. Sonen grät så det räckte och blev över.
Med en duns slog hon sig ner på första bästa bänk som hon kom till. Genast var sömnen där och försökte förföra henne.
Just som hon var på väg att somna hörde hon hur en bebis grät. Med ens slog det henne att det var hennes bebis. När hon betraktade sin skrikande och armviftande son, vällde till sist hennes egen gråt fram.
Kanske borde hon sätta sig ner och vila en stund? Nu när bebisen äntligen sov? Fast att stanna vagnen var detsamma som att sätta på en väckarklocka. Hon visste inte om hon var villig att testa. Det räckte att hon hade fått vara vaken hela natten med sin skrikande son.
Hon var nära att falla när foten fastnade i en uppstickande trädrot. Skriket lyckades hon i alla fall kväva i sista stund.
Nej, det här gick inte längre. Hon behövde få sova, om så bara för en liten stund. Gråten var farligt nära och det var det sista hon behövde nu. Sonen grät så det räckte och blev över.
Med en duns slog hon sig ner på första bästa bänk som hon kom till. Genast var sömnen där och försökte förföra henne.
Just som hon var på väg att somna hörde hon hur en bebis grät. Med ens slog det henne att det var hennes bebis. När hon betraktade sin skrikande och armviftande son, vällde till sist hennes egen gråt fram.
# 46
Där borta! Visst var det väl en båt? Kunde det verkligen vara möjligt? Kunde han ha en sådan tur?
Med ryckiga rörelser såg han sig omkring. Hur skulle han kunna ta sig ner till havet? Vegetationen här uppe var ohyggligt tät. Fast det måste väl ändå finnas ett sätt? Nu när han var så nära!
Ögonblicket senare stelnade han till. Var det steg han hörde? Men det var ju omöjligt! Hur hade hon redan kunnat hitta honom?!
Pulsen dånade i hans öron. Han måste ta sig härifrån. Nu!
Med ryckiga rörelser såg han sig omkring. Hur skulle han kunna ta sig ner till havet? Vegetationen här uppe var ohyggligt tät. Fast det måste väl ändå finnas ett sätt? Nu när han var så nära!
Ögonblicket senare stelnade han till. Var det steg han hörde? Men det var ju omöjligt! Hur hade hon redan kunnat hitta honom?!
Pulsen dånade i hans öron. Han måste ta sig härifrån. Nu!
# 47
Haha, vilket skämt! Så klart att de alltid har en ursäkt att komma med. De kan aldrig ta sitt ansvar!⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hon bet ihop käkarna när hon lämnade tågstationens vänthall och stegade bort mot perrongen. Det var samma visa varje dag - tågen var alltid sena av en eller annan anledning. Idag var det tydligen löv på spåren som var ett stort problem och gjort att tåget var en timma sent. EN TIMMA! Trodde de verkligen att hon hade tid att sitta hela dagen på stationen och vänta på ett tåg som dök upp lite när tågpersonalen själva kände för det? Till skillnad från de, hade hon minsann ett jobb att sköta. Det skulle bli henne ett sant nöje att kräva in sin förlorade arbetsinkomst från tågbolaget sen.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Med blicken fäst i sin telefon gick hon med smattrande steg längs perrongen. Hon kvävde en suck när hon såg att en gammal studiekamrat från universitetet stoltserade med sommarens semesterbilder. Som om någon var intresserad av att se hennes blekfeta kropp inklämd i en minimal bikini?! Var det ens lagligt att klä sig så? I hennes ålder till råga på allt?!⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Innan hon ens hade hunnit skrika, hade hon fallit till marken. Och innan någon annan hade hunnit uppfatta vad som hände, hade hon kommit på benen igen. Tack och lov var det bara hennes bakdel som fick sig en ordentlig törn. Det sista hon hade behövt den här dagen, var en hjärnskakning också.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
På darrande ben och med blossande kinder plockade hon upp sin telefon. Bakom sig hörde hon det välbekanta suset i spåret.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hon bet ihop käkarna när hon lämnade tågstationens vänthall och stegade bort mot perrongen. Det var samma visa varje dag - tågen var alltid sena av en eller annan anledning. Idag var det tydligen löv på spåren som var ett stort problem och gjort att tåget var en timma sent. EN TIMMA! Trodde de verkligen att hon hade tid att sitta hela dagen på stationen och vänta på ett tåg som dök upp lite när tågpersonalen själva kände för det? Till skillnad från de, hade hon minsann ett jobb att sköta. Det skulle bli henne ett sant nöje att kräva in sin förlorade arbetsinkomst från tågbolaget sen.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Med blicken fäst i sin telefon gick hon med smattrande steg längs perrongen. Hon kvävde en suck när hon såg att en gammal studiekamrat från universitetet stoltserade med sommarens semesterbilder. Som om någon var intresserad av att se hennes blekfeta kropp inklämd i en minimal bikini?! Var det ens lagligt att klä sig så? I hennes ålder till råga på allt?!⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Innan hon ens hade hunnit skrika, hade hon fallit till marken. Och innan någon annan hade hunnit uppfatta vad som hände, hade hon kommit på benen igen. Tack och lov var det bara hennes bakdel som fick sig en ordentlig törn. Det sista hon hade behövt den här dagen, var en hjärnskakning också.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
På darrande ben och med blossande kinder plockade hon upp sin telefon. Bakom sig hörde hon det välbekanta suset i spåret.
# 48
"Det är över nu. Jag lämnar dig."⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Så snart orden hade lämnat tungan ångrade hon sitt ordval. Varför var hon alltid tvungen att låta så barnslig och dum? Varför hade hon inte kunnat säga det på ett mer vuxet och sofistikerat sätt?⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Han såg upp från sin dator och såg på henne. Hon rös ofrivilligt till när hans blick trängde igenom henne.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jaså?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Ja. Jag har bestämt mig. Det här fungerar inte mer."⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Vad då 'fungerar inte mer'?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
För att dölja hur hennes ben började skaka, bytte hon ställning där hon stod i hallen. Varför var han tvungen att enbart besvara henne med frågor? Förstod han inte att det redan var tillräckligt jobbigt som det var?⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jag orkar inte mer. Det här har pågått tillräckligt länge nu. I fem år har du tryckt ner mig på olika sätt. Nu får det vara slut."⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jaså det säger du?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Långsamt reste han sig från soffan och började gå i riktning mot henne. Han vek inte undan med blicken en enda gång.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hennes blod frös bokstavligt talat till is, men hon hade faktiskt bestämt sig. Han skulle inte få förstöra det här för henne. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Hej då", sa hon med ostadig röst och sprang nästan ut ur lägenheten.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Så snart orden hade lämnat tungan ångrade hon sitt ordval. Varför var hon alltid tvungen att låta så barnslig och dum? Varför hade hon inte kunnat säga det på ett mer vuxet och sofistikerat sätt?⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Han såg upp från sin dator och såg på henne. Hon rös ofrivilligt till när hans blick trängde igenom henne.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jaså?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Ja. Jag har bestämt mig. Det här fungerar inte mer."⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Vad då 'fungerar inte mer'?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
För att dölja hur hennes ben började skaka, bytte hon ställning där hon stod i hallen. Varför var han tvungen att enbart besvara henne med frågor? Förstod han inte att det redan var tillräckligt jobbigt som det var?⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jag orkar inte mer. Det här har pågått tillräckligt länge nu. I fem år har du tryckt ner mig på olika sätt. Nu får det vara slut."⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jaså det säger du?"⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Långsamt reste han sig från soffan och började gå i riktning mot henne. Han vek inte undan med blicken en enda gång.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hennes blod frös bokstavligt talat till is, men hon hade faktiskt bestämt sig. Han skulle inte få förstöra det här för henne. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Hej då", sa hon med ostadig röst och sprang nästan ut ur lägenheten.