Jessica Berggren Turban

- Min lilla författarhörna

Skrivutmaningapril #20 - gestalta lycka

Länge satt hon och stirrade på lådan som stod framför henne. Trots att en del av henne var ivrig och ville slita upp kartongen på en gång, vågade hon inte. Var den rädslan kom ifrån, kunde hon inte svara på. Om man tänkte efter var den ganska dum, egentligen. Löjlig.
 
Långsamt lät hon fingrarna smeka den sträva förpackningen och vetskapen om vad som fanns där inne fick hennes hjärta att göra volter.
 
 
 
Hon tog ett djupt andetag innan hon slutligen tog mod till sig och ryckte av det mentala plåstret. Saxen skar igenom tejpen som en kniv skulle ha skurit i en smörbit som stått framme alldeles för länge.
 
Med darrande händer öppnade hon upp kartongen och såg på innehållet. Ögonen tårades. Hon bet sig försiktigt i underläppen och tog upp en av böckerna. Såg på den. Lät handen långsamt smeka framsidan. Satte försiktigt näsan mot omslaget och drog in doften. Länge.
 
Med slutna ögon tryckte hon boken mot bröstet och kramade om den. Hårt. Och länge.
 
Äntligen!
Taggar: gestaltning, skrivutmaning, skrivutmaningapril;

Skrivutmaningapril #19 - gestalta ängslan

Klumpen i magen var ett faktum när han läste hennes meddelande. Hjärnan kunde inte låta bli att läsa mellan raderna. Skapa bilder i hans huvud som inte försvann.
 
Utåt sett var hon på jobbresa, men hans hjärna visste precis vad hon ägnade sig åt. Vem kunde klandra henne? Gräset sägs ju vara grönare på andra sidan och hon trodde väl att han var för dum för att inte fatta. Han visste trots allt vilka hennes kollegor var - allt som inte han var och som han visste hade egenskaper som hon tyckte om.
 
Länge stirrade han på telefonen och försökte intala sig att han var löjlig - hon älskade ju honom. Genast var hjärnan där och kontrade med att hon så klart aldrig skulle erkänna det. Så länge hon låtsades som ingenting och trodde att han var för korkad för att kunna lägga ihop ett och ett, hade ingenting hänt. Om ett träd faller i skogen utan att någon är där och ser det - har det då verkligen hänt?
 
 
 
Han tog ett djupt andetag. Att klara av att stå emot sådan frestelse som hennes kollegor utgjorde, visste han skulle kräva omänsklig styrka. Han visste också att han aldrig kunde tävla mot dem. I så fall skulle han förlora stort. Verkligen stort.
 
Långsamt lade han telefonen åt sidan och ansträngde sig till det yttersta med att tänka på vad som helst förutom henne och hennes jobbresa.
Taggar: gestaltning, skrivutmaning, skrivutmaningapril;

Skrivutmaningapril #18 - gestalta sårbarhet

Hon tryckte telefonluren hårt mot örat. Hon pressade så mycket att man kunde tro att hon försökte trycka in telefonen i sitt huvud. Kanske hade det på sätt och vis varit praktiskt, men hon tvivlade ändå på det.
 
Tårarna rann i en strid ström nedför bägge kinderna. Hon avskydde verkligen den här sidan hos sig själv. Varför kunde hon aldrig hålla sig sansad i sådana här situationer?
 
Det var jobbigt att behöva prata om det, men hennes syster hade uppfattat att något inte var som det skulle och nu väntade hon på att få ett svar.
 
"Jag... Jag kände helt enkelt att det inte fanns någon annan utväg. Hela mitt liv har ju rasat samman! Han lämnar mig för en annan, alla kollegor fryser ut mig på jobbet och trots att jag vrider och vänder på varje krona, får jag aldrig ekonomin att gå ihop."
 
 
 
Ny snyftning. Ännu starkare än den tidigare. Det tog en stund innan hon lyckades återfå fattningen. Rösten darrade när hon fortsatte.
 
"Därför kände jag att det var lika bra att avsluta allt och försvinna."
 
Tystnad, bortsett från systerns andetag.
 
"Jag bestämde mig för att ta mitt liv."
 
Återigen tystnad och därefter hördes systerns röst, med ett mycket kallt tonfall - och var det inte också en smula äckel hon hörde?
 
"Du är precis som pappa."
Taggar: gestaltning, skrivutmaning, skrivutmaningapril;