Veckans fiktion # 13 - 16
# 13
Pyttesmå droppar stänkte upp på henne när det fallande vattnet träffade den lilla sjöns vattenyta. Ljudet som det rinnande vattnet gav ifrån sig lät mycket högre - kraftigare - än vad hon hade föreställt sig.
Platsen var magiskt vacker. Omgivningens färger var onaturligt klara. Så starka att det nästan gjorde ont i ögonen av att se sig omkring.
Huden på hennes armar knottrade sig. Det här var hennes plats. Hennes fristad. Och hon behövde verkligen den här stunden. Ett ögonblick då hon fick vara för sig själv.
Medan hon leende lät klänningen falla till marken, bet hon sig i nederläppen. Med långsamma och försiktiga steg närmade hon sig vattenfallet.
Platsen var magiskt vacker. Omgivningens färger var onaturligt klara. Så starka att det nästan gjorde ont i ögonen av att se sig omkring.
Huden på hennes armar knottrade sig. Det här var hennes plats. Hennes fristad. Och hon behövde verkligen den här stunden. Ett ögonblick då hon fick vara för sig själv.
Medan hon leende lät klänningen falla till marken, bet hon sig i nederläppen. Med långsamma och försiktiga steg närmade hon sig vattenfallet.
# 14
Hon lät handen glida utmed det smått skrovliga träskrovet. Trots att hon mycket väl hade sett skylten som talade om att det var strikt förbjudet att vidröra museiföremålen, tillät hon sig att varsamt smeka träet.
Hon kunde bara ana vad det här skeppet hade varit med om. Alla storslagna äventyr och kanske även en och annan strid. Om hon slöt ögonen kunde hon känna den salta havssmaken i munnen och vinden som lekte med hennes hår.
Suckande drog hon tillbaka handen, men utan att ta blicken från den magnifika uppenbarelsen framför henne. Hon skulle ha kunnat göra vad som helst för att få vara med om det här skeppets glansdagar. Att faktiskt vara där. Kroppsligen. Fast hon visste att det var inget annat än en barnslig önskedröm.
Innan hon gick vidare, viskade hon "hej då" till skeppet, fastän hon visste att ingen kunde höra henne.
Hon kunde bara ana vad det här skeppet hade varit med om. Alla storslagna äventyr och kanske även en och annan strid. Om hon slöt ögonen kunde hon känna den salta havssmaken i munnen och vinden som lekte med hennes hår.
Suckande drog hon tillbaka handen, men utan att ta blicken från den magnifika uppenbarelsen framför henne. Hon skulle ha kunnat göra vad som helst för att få vara med om det här skeppets glansdagar. Att faktiskt vara där. Kroppsligen. Fast hon visste att det var inget annat än en barnslig önskedröm.
Innan hon gick vidare, viskade hon "hej då" till skeppet, fastän hon visste att ingen kunde höra henne.
# 15
Hon gömde ansiktet i händerna och ville gråta. I nöd och lust hade han sagt. Att han alltid skulle finnas vid hennes sida. Ändå hade han inte tagit emot hennes hand, som hon bedjande sträckt fram. Han hade gjort... ingenting. Bortsett från att byta samtalsämne fort som ögat förstås.
Det slog henne att det kanske var så enkelt att han till slut hade tröttnat på att hon så ofta den senaste tiden hade befunnit sig i nöd. Han hade kanske tröttnat på att jämt behöva vara klippan i hennes ständigt stormande psyke. Hennes bräckliga psyke.
Långsamt förde hon ned händerna till knät. Därefter slöt hon ögonen och önskade att hon bara kunde få dö.
Det slog henne att det kanske var så enkelt att han till slut hade tröttnat på att hon så ofta den senaste tiden hade befunnit sig i nöd. Han hade kanske tröttnat på att jämt behöva vara klippan i hennes ständigt stormande psyke. Hennes bräckliga psyke.
Långsamt förde hon ned händerna till knät. Därefter slöt hon ögonen och önskade att hon bara kunde få dö.
# 16
Himlen brinner.
Oförmögen att röra sig, stod han och stirrade upp mot den starkt färgade himlen. Det måste vara ett tecken. Innebar detta att det var dags nu? Var det nu de skulle komma?
Huden på hans armar knottrade ofrivilligt sig. Det fick inte vara så. Han behövde mer tid.
Med skräcken hamrande i bröstkorgen, lyckades han till sist vända sig om och började springa. Motvilligt insåg han att det kanske redan var för sent.
Oförmögen att röra sig, stod han och stirrade upp mot den starkt färgade himlen. Det måste vara ett tecken. Innebar detta att det var dags nu? Var det nu de skulle komma?
Huden på hans armar knottrade ofrivilligt sig. Det fick inte vara så. Han behövde mer tid.
Med skräcken hamrande i bröstkorgen, lyckades han till sist vända sig om och började springa. Motvilligt insåg han att det kanske redan var för sent.