Veckans fiktion # 21 - 24
# 21
Till slut kunde hon inte motstå den starka lusten som kommit över henne och hon lät därför handen ytterst försiktigt smeka det brandfärgade bladet, som ännu höll sig kvar.
Egentligen tyckte hon illa om hösten - ja, rent ut sagt hatade hon den. Fast inte nu. Inte den här gången. Istället var hon fylld av värme och glädje. Hon såg på omgivningen och dess höstskrud på ett nytt sätt.
Känslorna var ovana för henne, men hon förstod orsaken till dem. Hon log med hela ansiktet när hon såg honom framför sig. Med honom skulle allt vara möjligt.
# 22
Om hon bara hade haft pengar. Då skulle hon inte ha tvekat en enda sekund. Då skulle hon ha fixat en biljett till det ståtliga kryssningsfartyget, som i maklig takt lämnade hamnen. Hon skulle ha hoppat ombord och aldrig mer se sig om. Det var först då som hon skulle vara fri. På riktigt.
Motvilligt slet hon blicken från fartyget och såg istället ned på sina händer. Hon visste att alltihop bara var en fånig önskedröm, för hon skulle aldrig bli fri. Åtminstone inte i det här livet.
Motvilligt slet hon blicken från fartyget och såg istället ned på sina händer. Hon visste att alltihop bara var en fånig önskedröm, för hon skulle aldrig bli fri. Åtminstone inte i det här livet.
# 23
Med darrande hand förde hon glaset till munnen och smuttade på innehållet. Inte en enda gång tog hon blicken från sin man, som stod vid den stora julgranen i hennes föräldrars vardagsrum tillsammans med hennes syster och - som det såg ut som - pratade förtroligt med henne. Hur länge hade det egentligen pågått? Hur hade hon kunnat undgå att se något så uppenbart?
Det knöt sig i magen bara hon tänkte på det. Egentligen ville hon inte tänka på det. Det enda hon ville var att allt skulle bli som vanligt. Bli som det var innan hon hade hittat bilderna. Och ... videofilerna.
Det knöt sig i magen bara hon tänkte på det. Egentligen ville hon inte tänka på det. Det enda hon ville var att allt skulle bli som vanligt. Bli som det var innan hon hade hittat bilderna. Och ... videofilerna.
# 24
Körsbäret som hon långsamt och teatraliskt förde till munnen, glänste fortfarande av vattendroppar. Inte en enda gång tog hon blicken från honom.
När körsbäret slutligen kommit in i munnen, stönade hon ljudligt av välbehag samtidigt som hon sög på det. Slutligen ryckte hon loss den gröna stjälken - fortfarande med blicken intensivt vilande på honom.
Utan att ens se åt hennes håll, drack han från sin kaffekopp med blicken fastnaglad i sin telefon.
"Verkar som att det blir skapligt väder imorgon."
Med blossande kinder svalde hon genast körsbäret - med kärna och allt - och kämpade för att inte börja gråta.
När körsbäret slutligen kommit in i munnen, stönade hon ljudligt av välbehag samtidigt som hon sög på det. Slutligen ryckte hon loss den gröna stjälken - fortfarande med blicken intensivt vilande på honom.
Utan att ens se åt hennes håll, drack han från sin kaffekopp med blicken fastnaglad i sin telefon.
"Verkar som att det blir skapligt väder imorgon."
Med blossande kinder svalde hon genast körsbäret - med kärna och allt - och kämpade för att inte börja gråta.