Jessica Berggren Turban

"Om man själv inte har befunnit sig i det där totala, kompakta
och becksvarta mörker som kan ta en människa i besittning,
är det nog svårt att till fullo kunna förstå. Begripa hur man
kan ligga i sängen för att man inte kan ta sig upp. Inte för
att man är så pass trött eller har någon fysisk åkomma som
hindrar en, utan för att man helt enkelt inte klarar av att ta sig
därifrån – oavsett hur mycket man än vill. Eller förstå varför
man är tvungen att lämna bostaden i all hast, för att hindra
sig själv från att gå till köket och skära sig i armarna med en
kökskniv så man slipper ifrån allting en stund. Eller hur man
kan sitta med sin sovande bebis i famnen, samtidigt som man
söker på nätet efter det snabbaste och säkraste sättet att dö på.

Jag förstår. För jag har varit där. Många gånger. Många fler
än vad jag egentligen skulle vilja."

Så inleds mitt kapitel i Ariton Förlags antologi om psykisk (o)hälsa.

När jag skrev min ansökan till förlaget och även när jag senare påbörjade skrivandet av den här texten, var min avsikt att skriva djupare än vad jag till sist gjorde. När jag i efterhand har läst igenom texten, inser jag att jag bara har skrapat på ytan. 

Fast hade det passat att gå djupare in på det? Hade jag fått plats med att utveckla tankar och känslor som jag hade? Kanske. Kanske inte. 

Jag har hur som helst fått en idé, som jag ännu bara har funderat lite löst kring. Idén fick jag när jag körde till jobbet en morgon. Det rör ett nytt manus - ett manus som jag inte tidigare tänkt på att skriva. Hittills har jag haft flera andra idéer som jag tänkt ta itu med så snart det pågående manuset är färdigskrivet. För det är sådan jag är - jag har ständigt tankarna framåt i tiden. Trots att jag försöker öva på medveten närvaro (dock inte så ofta som jag borde), tänker jag ganska ofta på vad jag ska göra härnäst istället för att ha full koncentration på det jag håller på med just nu.

Det är osäkert om någon annan än jag själv skulle vilja läsa om den idé som nu gror i mig. En idé som bygger på mina egna upplevelser av min förlossningsdepression. Ja, den här gången säger jag "bygger på" istället för "inspirerats av". För den här gången skulle jag låna mycket från mig själv. Mer än vanligt i alla fall. Den här gången skulle det gränsa till självbiografiskt - fast ändå inte helt (för jag skulle fortfarande lägga till, ändra och dra ifrån så mycket som jag själv vill).

Jag vet emellertid inte om jag vågar skriva det här manuset. Kommer jag orka? För det kommer innebära att jag öppnar mig själv igen och blottar en del av mitt innersta. Delar med mig av några mörka stunder - ännu fler och mycket mer detaljerat än i "Över ytan".

Trots min osäkerhet, har jag börjat skissa på detta manus - utan vare sig någon synopsis eller ordentlig planering innan. En del av mig tänker nämligen - so what om ingen vill läsa? Bara för att jag skriver, betyder det inte att jag måste försöka få manuset utgivet. Jag kan välja att helt och hållet skriva för min egen skull. Bättre kunna bearbeta mina upplevelser och ge mig en ordentlig chans till att kunna förlåta mig själv för hur jag betedde mig och för saker jag gjorde.

Det här får bli ett sidoprojekt som jag jobbar med när tid, lust och ork finns. Sedan får jag ta ställning till hur jag vill göra med det.