Jessica Berggren Turban

 

"Små grodorna, små grodorna, är lustiga att se..."

I år ville hon plocka de allra finaste blommorna till stången. Alla skulle bli så imponerade, till skillnad från hur det hade blivit förra året.

En liten bit längre fram såg hon nästintill ett hav med violer. Åh! Det vore jättefint att klä midsommarstången med dem.

Hon satte sig på huk intill blommorna och började plocka. Ett ljud bakom henne fick henne att rycka till och snabbt vända sig om. Med klotrunda ögon spanade hon bland träden.

"Vad fånig du är", skrattade hon efter en stund och återgick till plockandet. Naturligtvis var det ingen som smög på henne. Hur dum fick hon bli?

Nynnande plockade hon de största och finaste violerna som hon hittade. I år skulle det bli en succé. HON skulle vara en succé.

Hon lade aldrig märke till skuggan från det som tornade upp sig bakom henne.

 

 

Sittandes på kanten, doppade hon fingrarna i det svala vattnet i fontänen. Dropparna från det vatten som sprutades upp i fontänens mitt var välkommen svalka i sommarvärmen. Det här året hade sommaren verkligen kommit med besked och dessutom med oerhört kort varsel. Fast hon klagade inte. Hellre svettig värme än bitande kyla.

Hon lyfte blicken och spanade ut över den stora folksamlingen på det lilla torget. Klockan hade vid det här laget passerat många minuter efter den tid som de hade kommit överens om. Kunde han vara en av alla dessa människor? Fast varför skulle han inte ha gett sig till känna om han redan hade kommit? Det var mer troligt att han hade fått kalla fötter och ändrat sig, utan att meddela henne. För henne vore det inte första gången. Långt ifrån. Vid det här laget hade hon blivit van vid att killar från dejtingappen inte dök upp. Och hon kunde inte klandra dem. Hon såg ned på sin kropp och suckade.

Från en bänk i det kompakta människohavet betraktades hon av ett par iskalla, blågrå ögon.

 

 

 

Vinden tycktes kämpa för att få ett ordentligt tag om hennes hår. Promenaden genom den mjuka sanden kändes alltmer trög för varje steg hon tog. På sätt och vis var detta motstånd bra, för det gjorde att hon hade annat att fokusera på än det som var anledningen till att hon befann sig där hon var.

Det var när hon på allvar övervägde att gå tillbaka, som hon såg den. En eka. Uppdragen på stranden.

Med rynkad panna närmade hon sig den. Vem i all sin dar drog upp en båt mitt på en strand och bara lät den ligga där?

En tanke började ta form i hennes huvud. Båten var kanske det tecken hon väntat på? Kanske var den hennes räddning.

 

 

När vattendropparna landade på henne, kändes det som att bli träffad av småsten. Värken i fötterna tilltog varje gång fötterna träffade marken. Det var inte långt kvar nu. Bara en liten bit till. Det kunde gå.

Hon andades ut så snart hon nådde gångtunneln. Med händerna på knäna stod hon och flämtade. Det enda hon kunde höra var pulsens dånande slag.

Mullrandet fick henne att hålla andan ett ögonblick. Hade hon verkligen hört rätt? Eller var det utmattningen som spelade henne ett spratt?

All tvekan försvann när nästa muller rullade över himlen. Nej! Det fick inte vara sant!

Med blicken riktad mot den svarta himlen, kände hon hur all färg försvann från ansiktet. De var här...