Veckans fiktion # 5 - 8
# 5
Allting omkring henne blev oroväckande mörkare och mörkare. Då hon lyfte blicken mot himlen fick hon sina misstankar bekräftade. Regnovädret skulle vara över henne vilken minut som helst. Hon började få ont om tid.
Målmedvetet fortsatte hon framåt. Bara hon hann ta sig till området mellan de båda kullarna där framme - eller var det kanske till och med berg? - sedan skulle ingenting spela någon roll.
När hon passerade korna som gick och betade, tittade de till en början bara dumt på henne. Sedan hördes det högljudda råmandet som fick allting att stanna upp.
Målmedvetet fortsatte hon framåt. Bara hon hann ta sig till området mellan de båda kullarna där framme - eller var det kanske till och med berg? - sedan skulle ingenting spela någon roll.
När hon passerade korna som gick och betade, tittade de till en början bara dumt på henne. Sedan hördes det högljudda råmandet som fick allting att stanna upp.
# 6
"Försvinn!"
Hon blängde ilsket på katten som satt en bit bort från hennes bord och tvättade sig i godan ro. Den tycktes vara omedveten om både hennes närvaro och sinnesstämning. Till sist slickade den sig om munnen, samtidigt som den såg intensivt på henne.
Ofrivilligt rös hon. Det kändes som om djuret kunde se rakt in i henne. Se allt som hon så noga och så tappert försökte dölja för omvärlden. Men inte kunde den väl göra det? Det var väl inte möjligt att den kunde se det som hon själv försökte glömma ..?
Hon blängde ilsket på katten som satt en bit bort från hennes bord och tvättade sig i godan ro. Den tycktes vara omedveten om både hennes närvaro och sinnesstämning. Till sist slickade den sig om munnen, samtidigt som den såg intensivt på henne.
Ofrivilligt rös hon. Det kändes som om djuret kunde se rakt in i henne. Se allt som hon så noga och så tappert försökte dölja för omvärlden. Men inte kunde den väl göra det? Det var väl inte möjligt att den kunde se det som hon själv försökte glömma ..?
# 7
Vad ska det där egentligen vara bra för? Är det inte att ta i lite? Fast i och för sig ska jag inte klaga. Genom den där fågelmataren som någon knasig människa har hängt upp i trädet här, har fåglarna fått en samlingsplats. I ärlighetens namn underlättar det för mig när min egen mage börjar kurra.
Fast vem kom på tanken att låta den här fågelmataren se ut som ett människohus? Människor är verkligen allt bra egenkära och hybrisfulla som tror att alla andra varelser vill ha det som de själva. Nåväl, deras boningar är väl inte helt dumma, om sanningen ska fram. Genom dem hålls jag varm och torr.
Åh, en hungrig fågel! Det kommer bli ett gott mellanmål!
Just som jag är i färd med att smyga mig på fågeln, blir jag utskälld av en av mina människoslavar. För att markera att jag inte accepterar sådant beteende, spänner jag blicken i henne. Hon darrar säkert av skräck inombords, även om hon försöker låtsas som ingenting.
När jag går därifrån klipper jag tydligt med min vackra svans. Bara som en extra markering.
Fast vem kom på tanken att låta den här fågelmataren se ut som ett människohus? Människor är verkligen allt bra egenkära och hybrisfulla som tror att alla andra varelser vill ha det som de själva. Nåväl, deras boningar är väl inte helt dumma, om sanningen ska fram. Genom dem hålls jag varm och torr.
Åh, en hungrig fågel! Det kommer bli ett gott mellanmål!
Just som jag är i färd med att smyga mig på fågeln, blir jag utskälld av en av mina människoslavar. För att markera att jag inte accepterar sådant beteende, spänner jag blicken i henne. Hon darrar säkert av skräck inombords, även om hon försöker låtsas som ingenting.
När jag går därifrån klipper jag tydligt med min vackra svans. Bara som en extra markering.
# 8
Hon befann sig på ett rosaskimrande fält. Några rosenbuskar i likadant skimmer var placerade här och var. I övrigt var det mörkt.
För varje steg hon tog slog gnistor upp som maskrosfrön, för att sedan regna ned över henne. Hon noterade att stegen som hon tog var ljudlösa.
Ett enormt lugn hade bosatt sig inom henne. Hon vågade nästan till och med påstå att hon kände glädje. Rent utav lycka.
Plötsligt var hon omgiven av ett gäng älvor. Förundrat sträckte hon ut handen, varpå en av de små varelserna landade på hennes uppåtvinklade handflata. Den öppnade munnen som för att säga något.
Hon slog upp ögonen och insåg att hon låg i sin säng. Den härliga känslan från drömmen dröjde sig ännu kvar.
För varje steg hon tog slog gnistor upp som maskrosfrön, för att sedan regna ned över henne. Hon noterade att stegen som hon tog var ljudlösa.
Ett enormt lugn hade bosatt sig inom henne. Hon vågade nästan till och med påstå att hon kände glädje. Rent utav lycka.
Plötsligt var hon omgiven av ett gäng älvor. Förundrat sträckte hon ut handen, varpå en av de små varelserna landade på hennes uppåtvinklade handflata. Den öppnade munnen som för att säga något.
Hon slog upp ögonen och insåg att hon låg i sin säng. Den härliga känslan från drömmen dröjde sig ännu kvar.