Skrivutmaningapril #5 - Gestalta en superkraft
Ögonlocken höll på att slutas och benen vek sig nästan under henne. Hur mycket sömn hade hon egentligen fått de senaste nätterna? Alldeles för lite, tänkte hon uppgivet och drog djupt efter andan för att driva den analkande gråten på flykten.
Hon medgav att hon tidigare hade gråtit en stund av förtvivlan och trötthet, men nu hade hon åter tagit sig samman. Hon var tvungen att göra det, för det fanns ju ingen annan som kunde undsätta henne. Ingen som kunde ta hennes plats.
I vanliga fall skulle hon aldrig ha accepterat den här omfattningen av sömnbrist. Hon förstod inte hur hon klarade av att ens stå upp. Fast inget var "som vanligt" längre. Något inom henne gjorde henne tillräckligt klarvaken för att kunna klara av detta och djupt inom sig kände hon att hon skulle kunna vara vaken hela natten om det så krävdes - även om hon skulle bli ännu mer grinig.
Nynnande fortsatte hon att vaggande gå fram och tillbaka med det lilla knytet i famnen.