Veckans fiktion # 52 - 54
# 52
Hon orkade inte gråta mer. Det fick räcka nu. Och vad tjänade det till, egentligen? Hennes tårar förändrade ändå ingenting. Hon var den hon var och alltid hade varit - värdelös och oälskad. Hon fick vara tacksam för att han förbarmade sig över henne. Trots att det innebar att hon fick dela honom med andra. Hon förstod ju mycket väl varför han var tvungen att göra det han gjorde. Fast det gjorde ändå ont i henne. Mycket.
När hon lyfte blicken och såg sitt söndergråtna ansikte i spegeln, kände hon ilska. Vad var det för liv hon levde egentligen? Varför tillät hon sig att bli behandlad på det här sättet? Även om hon själv ansåg sig vara oälskbar och värdelös, förtjänade hon ändå respekt. Och det fick hon definitivt inte från honom.
När hon lyfte blicken och såg sitt söndergråtna ansikte i spegeln, kände hon ilska. Vad var det för liv hon levde egentligen? Varför tillät hon sig att bli behandlad på det här sättet? Även om hon själv ansåg sig vara oälskbar och värdelös, förtjänade hon ändå respekt. Och det fick hon definitivt inte från honom.
# 53
Han var nära att stå på huvudet när de snåriga buskarna upphörde och istället övergick i öppen terräng. Flämtande stod han och såg på de två korna ute på fältet. Om han inte hade vetat bättre, skulle han ha trott att han hade klampat in i ett möte mellan två älskande.
Ljudet av en gren som knäcktes fick blodet i hans ådror att frysa till is. Hur var det möjligt att hon hela tiden visste var han fanns?! Det spelade ingen roll hur väl han dolde sig under sin flykt. Hon var honom hela tiden hack i häl.
Det är lönlöst, tänkte han. Det bästa var nog att ge upp.
Med slutna ögon vände han sig om och hoppades att det skulle gå fort.
Ljudet av en gren som knäcktes fick blodet i hans ådror att frysa till is. Hur var det möjligt att hon hela tiden visste var han fanns?! Det spelade ingen roll hur väl han dolde sig under sin flykt. Hon var honom hela tiden hack i häl.
Det är lönlöst, tänkte han. Det bästa var nog att ge upp.
Med slutna ögon vände han sig om och hoppades att det skulle gå fort.
# 54
"Fasaden framförallt" hade alltid varit hennes familjs motto. Det viktigaste hade alltid varit att hålla fasaden uppe så att omvärlden trodde att allt var bra och vackert. Att man var lycklig, trots att man kanske i själva verket gick sönder inombords.
Men hur skulle man bära sig åt om man var alldeles för trasig på insidan för att kunna visa upp ett intakt yttre? Om sprickorna i ens själ hade börjat sprida sig till utsidan av kroppen..?
Förtvivlat stirrade hon ner på sina skakande händer. Varför var just hon så svag att hon inte klarade av det som resten av hennes familj hade lyckats med i alla år? Varför kunde hon inte bara ta sig samman?!
När tårarna började rinna nerför kinderna förstod hon att allt var förlorat.
Men hur skulle man bära sig åt om man var alldeles för trasig på insidan för att kunna visa upp ett intakt yttre? Om sprickorna i ens själ hade börjat sprida sig till utsidan av kroppen..?
Förtvivlat stirrade hon ner på sina skakande händer. Varför var just hon så svag att hon inte klarade av det som resten av hennes familj hade lyckats med i alla år? Varför kunde hon inte bara ta sig samman?!
När tårarna började rinna nerför kinderna förstod hon att allt var förlorat.