Veckans fiktion # 1 - 4
# 1
Molnen hopade sig mer och mer på den annars blå himlen. Sakta antog de en allt mörkare ton. Regnet var bara en tidsfråga. Det var då hon såg det - det ståtliga fartyget med de många vita seglen. I samma stund drog en kylig vind förbi och smekte hennes kind. Frånvarande torkade hon bort de saltmättande dropparna från kinden som vinden lämnade efter sig.
Det första som slog henne när hon såg fartyget var att det hade kunnat vara ett piratskepp. Om dess segel hade varit svarta förstås. Aldrig hade hon varit med om en mäktigare syn.
Det första som slog henne när hon såg fartyget var att det hade kunnat vara ett piratskepp. Om dess segel hade varit svarta förstås. Aldrig hade hon varit med om en mäktigare syn.
# 2
Nu när solen nästan hade gått ned, hade himlen målats i olika nyanser av rosa. Till och med det annars så klarblå havet hade sugit åt sig en del av detta rosa och antagit en lilaaktig färg. Samtidigt körde ett fartyg förbi där borta, närmare landremsan, men det avtagande ljuset gjorde att fartyget såg ut att ha nästan samma färg som den skuggdränkta staden. Det gällde alltså att vara uppmärksam.
Medan hon tog ett djupt andetag, slöt hon ögonen och lät vågornas jämna och rytmiska kluckande skänka henne lugn. Om hon stod kvar en längre stund, var hon säker på att hon skulle somna. För även bruset som uppstod när vinden smekte vattenytan var sövande.
Här hade hon kunnat stanna kvar. För evigt.
Medan hon tog ett djupt andetag, slöt hon ögonen och lät vågornas jämna och rytmiska kluckande skänka henne lugn. Om hon stod kvar en längre stund, var hon säker på att hon skulle somna. För även bruset som uppstod när vinden smekte vattenytan var sövande.
Här hade hon kunnat stanna kvar. För evigt.
# 3
Länge stod hon och betraktade de vissna och uttorkade bladen som hängde ned från den snötäckta grenen. Det var just så hon själv kände sig inombords. Vissen. Uttorkad. Död.
Det övergick hennes förstånd varför de envist höll sig kvar vid trädet som hade svikit dem. Som hade vänt dem ryggen.
Med tårfyllda ögon vände hon bort huvudet och gick vidare. Hennes kinder var nästintill blodröda och fötterna simmade i vätan som hade tagit sig in i hennes tygskor.
Egentligen borde hon gå hem, men det kunde hon inte. Inte på några som helst villkor. Inte när allt hon trott på och älskat slagits i spillror. Av honom.
Hon fortsatte därför att gå, medan snön knastrade under hennes fötter.
Det övergick hennes förstånd varför de envist höll sig kvar vid trädet som hade svikit dem. Som hade vänt dem ryggen.
Med tårfyllda ögon vände hon bort huvudet och gick vidare. Hennes kinder var nästintill blodröda och fötterna simmade i vätan som hade tagit sig in i hennes tygskor.
Egentligen borde hon gå hem, men det kunde hon inte. Inte på några som helst villkor. Inte när allt hon trott på och älskat slagits i spillror. Av honom.
Hon fortsatte därför att gå, medan snön knastrade under hennes fötter.
# 4
Hon kände, bokstavligt talat, hur all energi rann ur henne och lämnade hennes kropp bit för bit. Hon orkade inte mer. När skulle allting få ett slut?
Då kände hon hur en solstråle försiktigt smekte hennes kind och värmde upp huden, lite i taget. Hon öppnade långsamt ögonen och blickade upp mot den vallmoblå himlen.
Något tändes inom henne. Hon log när hon kände kamplusten fylla kroppen. Än var det inte game over. Ännu en gång skulle hon resa sig och kämpa. En dag till.
Hon slöt återigen ögonen och lät solens strålar omfamna henne.
Då kände hon hur en solstråle försiktigt smekte hennes kind och värmde upp huden, lite i taget. Hon öppnade långsamt ögonen och blickade upp mot den vallmoblå himlen.
Något tändes inom henne. Hon log när hon kände kamplusten fylla kroppen. Än var det inte game over. Ännu en gång skulle hon resa sig och kämpa. En dag till.
Hon slöt återigen ögonen och lät solens strålar omfamna henne.