Veckans fiktion # 29 - 32
# 29
Slottet var mindre än vad hon hade föreställt sig. Om hon skulle vara ärlig såg det inte alls ut som ett sådant. Ifall någon kunglighet verkligen hade varit bosatt här, tvivlade hon starkt på att det hade varit en betydande person. Snarare någon som man velat gömma undan. Begrava. Glömma bort.
Hon rynkade näsan och knep ihop munnen. Hårt.
Fast det var hit hon skulle. Det var hit hennes drömmar hade lett henne.
Obehaget växte sig starkare och knottrade huden på armarna, ju närmare stenbyggnaden hon kom.
# 30
Systemkamerans slutarljud lät en aning för högt varje gång hon försökte få till den perfekta bilden av de babyrosa körsbärsblommorna. Om hon hade haft tillräckligt med pengar skulle hon ha investerat i en bättre kamera. Tills vidare fick den här gamla saken duga, medan hon försökte lära sig fotograferandets konst. Fast det var extremt pinsamt att den lät så högt.
Diskret såg hon sig om. Torget var fullpackat med människor som kommit för att njuta av detta vackra vårtecken. Ingen tycktes ta notis om hennes högljudda kamera. Hon andades ut och fortsatte med att ta bilder.
Efter en stund stannade hon upp och såg sig över axeln. Var det någon som tittade på henne? Såvitt hon kunde se var det ingen som brydde sig om henne, men hon kunde svära på att det var någon som inte bara tittat på henne, utan stirrat. Det var i alla fall så som hon hade känt det.
Just som hon var i färd med att vända sig mot de blommande träden igen, såg hon in i ett par nattsvarta ögon. Blodet i hennes ådror frös bokstavligt talat till is.
Diskret såg hon sig om. Torget var fullpackat med människor som kommit för att njuta av detta vackra vårtecken. Ingen tycktes ta notis om hennes högljudda kamera. Hon andades ut och fortsatte med att ta bilder.
Efter en stund stannade hon upp och såg sig över axeln. Var det någon som tittade på henne? Såvitt hon kunde se var det ingen som brydde sig om henne, men hon kunde svära på att det var någon som inte bara tittat på henne, utan stirrat. Det var i alla fall så som hon hade känt det.
Just som hon var i färd med att vända sig mot de blommande träden igen, såg hon in i ett par nattsvarta ögon. Blodet i hennes ådror frös bokstavligt talat till is.
# 31
"Åh, vad söt!"
"Titta hjärtat. Ser du den röda nallen? Där. Uppe i trädet. Jaaa! Där är den. Visst är den fiiin?"
Suckandes vände jag mig om och blängde på idioterna bakom mig. För det första - fattade de inte att de störde djuren med sitt tjatter? För det andra - hur svårt kunde det vara att hålla avstånd?! Minst en och en halv meter. Det var definitivt inte det avståndet mellan mig och den uppklädda kärringen bakom, med tanke på att jag kunde känna hennes andetag i nacken.
"Ursäkta? Minst en och en halv METERS avstånd. Inte CENTImeter."
Tyvärr klarade jag inte av att hålla mig längre, fastän det inte var socialt accepterat att säga ifrån. Som medborgare i landet lagom skulle man se glad ut och vara irriterad, sur, arg, förbannad - och Gud vet vad! - i hemlighet.
Den äldre kvinnan snörpte på munnen och gick iväg.
Jag skakade på huvudet och återgick sedan till mitt fotograferande. Jag hade dock inte hunnit ta många bilder förrän jag kände en tung hand som placerades på min ena axel.
"Jag tror att det är bäst att du följer med mig", hörde jag någon säga bakom mig.
"Titta hjärtat. Ser du den röda nallen? Där. Uppe i trädet. Jaaa! Där är den. Visst är den fiiin?"
Suckandes vände jag mig om och blängde på idioterna bakom mig. För det första - fattade de inte att de störde djuren med sitt tjatter? För det andra - hur svårt kunde det vara att hålla avstånd?! Minst en och en halv meter. Det var definitivt inte det avståndet mellan mig och den uppklädda kärringen bakom, med tanke på att jag kunde känna hennes andetag i nacken.
"Ursäkta? Minst en och en halv METERS avstånd. Inte CENTImeter."
Tyvärr klarade jag inte av att hålla mig längre, fastän det inte var socialt accepterat att säga ifrån. Som medborgare i landet lagom skulle man se glad ut och vara irriterad, sur, arg, förbannad - och Gud vet vad! - i hemlighet.
Den äldre kvinnan snörpte på munnen och gick iväg.
Jag skakade på huvudet och återgick sedan till mitt fotograferande. Jag hade dock inte hunnit ta många bilder förrän jag kände en tung hand som placerades på min ena axel.
"Jag tror att det är bäst att du följer med mig", hörde jag någon säga bakom mig.
# 32
Så diskret han bara kunde betraktade han den unga kvinnan som stod en liten bit bort. Hon såg avslappnad ut där hon lutade sig mot räcket, som löpte längs strandpromenaden, och blickade ut mot havet.
I vanliga fall skulle han inte ha reagerat. De flesta bar solglasögon och solhattar för att skydda sig. Även om hennes verkade en aning onormalt stora och dessutom hade hon vinklat sin stora solhatt så att ansiktet doldes än mer. Nej, det var den långärmade polotröjan som gjorde att hon stack ut. Ingen vettig människa gick omkring i något sådant en stekhet dag som denna.
Borde han säga något? Var hon i behov av hjälp? Eller skulle hon bara avfärda honom och påpeka att han inte hade någon rätt att lägga sig i?
Han tog ett steg i hennes riktning.
"Ursäkta, är allt som det ska?"
Kvinnan spratt till och såg rakt på honom. Bakom det mörka glaset tyckte han sig skymta hennes ögon och då föll allting på plats.
I vanliga fall skulle han inte ha reagerat. De flesta bar solglasögon och solhattar för att skydda sig. Även om hennes verkade en aning onormalt stora och dessutom hade hon vinklat sin stora solhatt så att ansiktet doldes än mer. Nej, det var den långärmade polotröjan som gjorde att hon stack ut. Ingen vettig människa gick omkring i något sådant en stekhet dag som denna.
Borde han säga något? Var hon i behov av hjälp? Eller skulle hon bara avfärda honom och påpeka att han inte hade någon rätt att lägga sig i?
Han tog ett steg i hennes riktning.
"Ursäkta, är allt som det ska?"
Kvinnan spratt till och såg rakt på honom. Bakom det mörka glaset tyckte han sig skymta hennes ögon och då föll allting på plats.