Jessica Berggren Turban

När jag läste Jonna Jintons inlägg om vilken drivkraft hon har, började jag fundera över mina egna drivkrafter.

 

Jag har alltid älskat att skriva och såg det därför förr som en självklarhet att också göra det. När jag var yngre bekymrade jag mig aldrig för om det jag skrev var tillräckligt bra eller om något förlag skulle vara villig att vilja ge ut det. Sådana orosmoln kom senare och det är dessa orosmoln som emellanåt - till viss del - fått mig att ta paus i mitt skrivande. Varför ska jag fortsätta att skriva om det ändå inte finns något förlag som vill ge ut det? Hur kan jag ens för ett ögonblick tro att jag har en chans i jämförelse med alla dessa fantastiskt duktiga människor som skriver fruktansvärt bra böcker?

 

 

Nu ska jag tänka efter - tänka ett varv till så att säga. Varför började jag skriva? Var det för att bli en stor och känd författare och tjäna ofantliga summor? Nej. Jag har skrivit så länge jag kan minnas (åtminstone sedan jag lärde mig att skriva) och jag började för att jag tycker om att skapa berättelser. Eller, oftast känner jag inte att det är jag som skapar mina berättelser, utan att jag är mer ett verktyg. Berättelsen finns redan där. Jag hjälper bara till att visa den för omvärlden. Klä den med ord. Det är därför som mitt skrivande många gånger brukar gå lite av sig själv - berättelsen finns ju redan där! Dessutom är det en form av terapi för mig att skriva. På det sättet kan jag få ur mig tankar och känslor, så att jag kan lägga det bakom mig och gå vidare.

Jaha, vad spelar det då för roll om det inte finns något förlag som vill ge ut det jag skriver? Jag kan ju ändå fortsätta att skapa och klä berättelser med ord. Visst är det roligt (och även läskigt!) om andra vill läsa det jag skriver, men just den biten kan man lösa även utan förlag. Inte sant? Om jag tycker om att skriva finns det ingen anledning till att inte göra det.