Ta till sig och lita på beröm man får

Varför det är så vet jag inte, men jag har alltid haft svårt att ta till mig och lita på beröm som jag får. När någon exempelvis säger att det jag skriver är bra, brukar jag le och tacka - fast inom mig brukar jag tänka att personen säkert säger så bara för att vara snäll (om det är någon som jag har någon form av relation till).
 
Exempelvis fick jag så fint beröm av författaren och komikern Niclas Christoffer förra året, efter att han hade läst mina noveller som finns med i novellantologierna Över en höstfika och #älskanoveller - 30 nyanser av saknad. Trots att jag gärna vill tro att han verkligen menade det han sade, var det en röst inom mig som direkt sade att han sade så bara för att han är så himla snäll och rar som person och för att han inte ville göra mig ledsen.
 
 
 
Därför har min medverkan i de olika novellantologierna betytt så mycket för mig. Vid dessa tillfällen har novellerna valts ut utan att förlagen har vetat vem jag är. De har inte träffat mig alls innan de läst novellerna. De har bara haft novellernas kvalitet att utgå ifrån. Och ja, av den anledningen är det märkligt att jag känt som jag gjort inför Niclas Christoffers beröm - för det var trots allt just de här novellerna som han berömde.
 
Jag tror att det här tänket kan bero på att jag har rätt låg självkänsla (och även självförtroende). Jag har svårt att tro att jag och det jag gör duger i jämförelse med andra. Jag måste börja tro mer på mig själv och det jag gör. Jag har trots allt lyckats komma med i dessa novellantologier, så då har alltså förlagen tyckt att det jag skrivit har varit bra.