Utveckling
Jag har alltid varit en person som aldrig tyckt om det jag skrivit. Jag har aldrig tyckt att det jag fått ned på papper (eller i ett dokument i datorn) har varit bra. Inte jämfört med andra. Därför undvek jag under ganska lång tid att läsa mina egna texter. Jag ansåg att det fick vara tillräckligt att novellerna var skrivna. Varför plåga sig själv med att läsa dem på nytt och få bekräftat hur dåligt man skriver?
Men nu tycks något ha förändrats. Jag vet inte om det är jag själv eller mitt skrivande som har utvecklats, men nuförtiden är jag rätt ofta nöjd med det jag skriver. Nu tycker jag de allra flesta gånger att det jag skriver är rätt bra. Kanske inte i nobelprisnivå, men ändå tillräckligt bra. Nu har jag inget emot att läsa mina egna texter - vilket jag har behövt nu när jag har hållit på att redigera min novellsamling.
Den här nyvunna känslan över att mitt skrivande duger, är väldigt skön. Det är härligt att kunna känna sig nöjd efteråt och även känna att om det trots allt ändå inte är tillräckligt bra, finns det inga hinder för mig att jobba med texterna.
Kanske har jag blivit vuxen och mognat? Kanske har jag blivit mer säker i mig själv? Oavsett vilket är jag glad över det.